flickan som försvann bland vågorna

Det fanns en gång ett hav. Och en sol som skulle drunkna i havet. Och så fanns det flickan som försvann bland vågorna.

 
 Dagen hon försvann smakade klipporna salt, så som de gjort i tusentals år. Solen sjönk i kvällens hav för att komma upp ur ett morgonhav, någon annanstans, så som det gjort i tusentals år. Vågorna bullrade så som det gjort i tusentals år, och fåglarna hördes men syntes inte, så som det gjort sen evighetens början. Genom vakuumet mellan havet och jorden skapades det vita skummet, som tog det ofrivilliga språnget mot klipporna. Som havets desperata hand suktandes efter hjälp. Men. Det vita skummets språng mot klipporna hade inte alltid varit ett tecken på desperation. Den här gången speglade den bara flickans olycka.
 
 

Det fanns en flicka och hon såg havet, solen och hon smakade på klipporna. Hon var en olycklig flicka, men inte rädd. Hon skulle försvinna, men inte dö. Det är en hårfin skillnad.

 

Man vet inte hur flickan försvann bland vågorna. Man vet bara att hon försvann i det ögonblick solen lämnat ett tomrum av mjuktblått efter sig.

 

När hon försvunnit bland vågorna ylade hon som en varg under vattnet. För det var det enda för henne som verkade rimligt. Havet lät som en hand som prasslade i torkade löv. Plötsligt. Såg hon öga mot öga med ett pojkansikte. Det var i samma ögonblick hon insåg att hon kunde andas vatten. Pojkansiktet var det vackraste pojkansikte hon sett. Han hade åtta bläckfiskarmar som trasslade ihop sig bakom i bakgrunden.

Hennes ögon hade en mystik som gjorde att han aldrig ville lämna henne och han tyckte att hennes hår såg ut som fjädrar.

 

De kanske kollade på varandra i en minut, ett dygn. Men. Under vattnet finns ingen tid, så det spelar ingen roll. Ett tåg utan förare skulle susat förbi dem, om den inte stannat. När de klev på tåget förändrades vattnet utanför till is. Men. Tåget var varmt. Tåget hade flera passagerare men flickan med fjäderhår och pojkansiktet med åtta bläckfiskarmar såg fortfarande bara varandra. De satte sig vid ett bord och när flickan smakade på bordet smakade det precis det hon ville det skulle smaka. Pojkansiktet gjorde likadant men han smakade smaker, hon aldrig hade smakat. Hon skrev på en servett att hon bara trodde på djävulen. Han sneglade upp mot skylten som visade att tågets slutdestination var fjärilsdalen, innan han svarade: "det är okej. varje gång jag hör kyrkklockor tror jag att jag ska dö".

 
 

De kom fram till fjärilsdalen, det var en dal av lyckliga skratt, och de steg av. I fjärilsdalen finns 999 kyrkklockor och en grotta där fjärilen har sitt ursprung. Därför heter dalen "fjärilsdalen". Pojkansiktet med bläckfiskarmar fick flickan med en mystik i ögonen han aldrig ville lämna, att skratta sig lycklig. När de var nere i grottan kysstes de. Och mitt i den underbaraste kyss, fladdrade hennes fjäderhår på ett sätt som visade att hon inte skulle stanna.

 

En flicka vaknade upp på några klippor som snuddade hennes läppar och som smakade salt. Hon hade försvunnit bland vågorna men hon hade kommit tillbaka. Hon var nu lycklig, men rädd. Det är väll så det är. Det var en gång ett morgonhav och en sol som lyftes ur havet. Och så fanns det flickan med en bläckfiskarm i handen. (och den smakade smaker hon aldrig smakat förens nu.)


Kommentarer
Postat av: T

du skriver så härligt

2013-08-08 @ 23:27:33
URL: http://fifteenfifty.blogg.se
Postat av: signe

alltså jag vet inte men din blogg är bara crazy g00d

2013-08-18 @ 13:21:36
URL: http://signeww.blogspot.se/
Postat av: N

prachtig!

2013-09-09 @ 15:28:41
URL: http://klittstimulering.tumblr.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0