jobbet

 
på mitt jobb träffade jag på en man som heter Lennart.
Samma namn som min granne men puckelrygg jag brukar samtala med
om kvällarna när jag går en kvällspromenad med min hund, men det är en annan historia.
Den här Lennart var klädd i keps, solglasögon, blå byxor och jeansjacka.
Han använder ett paraplu som käpp i höger hand för han haltar på sitt högra ben.
Han påstod sig bo i Nyköpings äldsta trähus.
Vi gick förbi där, det var gult.
 
 
 
En kvinna hade på sig vita strumpor dekorerade med nyckelpigor,
ett par svarta ballerinaskor omfamnade hennes unikstrumpade fötter.
( jag vet att unikstrumpat inte är ett ord men det struntar jag i)
 
Det var två handikappade som deltog.
Hon var tjock och satt i en eldriven rullstol, han var smal och hade en,
vanlig, rullstol.
Hans framtänder var för långa för att kunna stänga munnen,
hennes kinder var prydda av fräknar i en svag brun ton.  
Han åkte snålskjuts på hennes eldrivna rullstol genom att han höll fast vid fordonets baksida,
man såg hur hon gjorde det med kärlek.
De var ett par.
Han flyttade hit från Leksand för fyra år sedan, han sa till mig,
att han inte ångrade en sekund på dalmål, jag såg hur hon log av hans ord.
Jag föreställde mig hur de hittade varandra på en dejtningssida för rullstolsbundna.
Hon kanske skrev att hennes fräknar var den del av hennes kropp hon tyckte mest om,
han kanske svarade att deras uppkomst var en fråga han ville besvara.
Eller kanske bara att hon gillade spagetthi mest i en maträtt medan han föredrog köttfärssås
och de förstod att det var en vacker motsats.
Men med stor sannolikhet  var, i så fall i fall de hittade varandra på en dejtningssida för rullstolsbundna,
det bara att de kom på att de visst båda gillade actionfilmer
och de kom fram till att de i olika sammanhang båda två sett mission impossible 2
på bio tre gånger men
konstaterade att möjligheten att de skulle kunna träffas faktiskt
var possible.  
 
 
 

en kvinna på jobbet sa till mig att hon varit änka i 3 månader. jag beklagade.

hon sa: men tro fan inte att jag tycker synd om mig själv.                                                                                    nån sa till mig att se till att du inte sitter där                                                                                                           hemma, förbittrad, väntades på telefonsamtal. du måste ringa själv.

och det må vara en klycha.                                                                                                                                     men jag tror fortfarande för många sitter hemma och väntar på telefonsamtal.                                                      och jag tror verkligen inte på det.                                                                                                                           för om det är något jag faktiskt har lärt mig är det                                                                                                         att i fall jag vill ha förändring. får jag i första hand försöka                                                                                     förändra det själv.

sedan sa hon att hon tyckte det var kul att Liv Strömqvist                                                                                     hade ett helt sommarprogram om mens. jag höll med.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0