det springer

 
 
 
 
 
 
 
 
  
 
 
 
 
 
 
llivet springer iväg senaste månaden och kommande månaden!!
vilket på ett sätt är nice !! 
men inte för mitt behov av reflekterande !!
jaja!!
måste springa och hämta barn!!
bilder snodda från min pappas djurparkbesök!! älskar kattdjur!! och rosa fåglar!! men hatar egentligen fångenskap!! iaf när en tiger ligger fastkedjad!! HEJDÅ!!!
 
 
 
 
 
 

cam

 
 
ett stycke utplock pinsamma webcambilder som togs utav okänd 
anledning.
flest gånger förmodligen pga
uttråkad
eller
gör-det-här-istället-för-vad-jag-borde-göra

P

 
 
 
 
 
 

den höstklädda eken bland stjärnorna

Om förnuftet säger att han är så långt ifrån dig att han lika gärna kan sitta på en stjärna, viskar hoppet att du kan förvandlas till en rymdraket och hämta ner honom. men. ofta verkar förnuftet ha rätt. Hon steg ut. och. Den kalla luften bevisade att hon levde i ett land av is. hon greppade om kastanjerna i hennes ficka, som om vore hennes hand en klo i en automat där man kan vinna gosedjur på tivolin. Ljudet av kastanjernas kollisioner påminde henne om bollhavet på Ikea. Hon lekte med tanken att handen, var hon själv när hon var liten. Då- fascinerad över att plast och färger kunde vara så vackert. Nu- kastanjernas lena skal. Hon vandrade nerför en väg. Omgivningen var omfattad av en universal tystnad, men blev störd av radion som ekade skrämt från grannhusets garage. hon såg inte på vägen. hon såg upp på himlen. För. Den var så mörk, och stjärnorna lyste så starkt och hon tänkte, tänk om han skulle sitta på en stjärna. Vad långt borta han skulle vara. Men. Hon skulle få titta upp mot honom varje natt. Om. Stadens ljus inte störde mörknaden och stjärnornas ljus.

 

För var tredje steg, snurrade hon runt tills hon mådde illa. Så att. Den höstklädda eken blandades bland kosmos. Så att. Universum var allt hon såg. Så att. Hon blev en del utav universum. Så att. Hon blev en stjärna. Eller ett rymdskepp. 

 

"vad är det som är så fascinerande med dig?" skrek hon till vintergatan och stjärnorna men indirekt till honom. "Varför är du det vackraste i livet, och det enda människan inte kan greppa?"Hon menade- varför han var det vackraste i världen, och det enda, hon inte kunde greppa. En kall tår stelnade på hennes kind. På hennes hand. På en kastanj. För hon levde i ett land av is. Hon visste att hennes läppar var blåa. Att hennes fingrar var vita. Att hennes tår var någonting mitt i mellan blå och vitt. Fastän hon inte kunde se sina kroppsdelar. Hon behöver ingen spegel för självinsikt. Förutom. Ibland. Då kollar hon på sig själv i en spegel för att påminna att hon är en människa med något dunkande i bröstet. Hon känner nämligen inte dunkandet så ofta längre. Det var annat förr. När han var någonting hon kunde greppa lika lätt som det gick att greppa kastanjerna i hennes ficka.
Hon steg in i ett rum av värme. För inomhus var det ljusets territorium. Hon lade sig på golvet. Det gungade som ett spår efter alla varv hon snurrat runt i mörkret. Hon blundade så hårt. tryckte sitt huvud så hårt mot golvet. så att. Stjärnorna dök upp i hennes synfält igen. "nej försvinn nu" viskade hon hopplöst medan den stelnade tåren på hennes kind. På hennes hand. På kastanjen. Smälte till flytande form. Det krävdes bara att hennes tårar skulle lösas upp till ånga och hennes tårar skulle vara en synonym till treenigheten.


Frändesta 2

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Frändesta 1

 
 
 
 
 
 
 
 
 
         
  
 
 
 
 
 

RSS 2.0