Honungsmänniskan

Det fanns en gång en ovanlig människa. Alla människor är väll ovanliga, tänker du. Ja, så är det kanske men den här människan smakade honung, och det har ingen i mänsklighetens historia någonsin gjort innan. (Det fanns en gång en lemur som smakade honung, men det, är en annan historia.) 

Det fanns en gång, alltså, Honungsmänniskan. Honungsmänniskans hud smakade alltså honung, och, det var ett mysterium många ville besvara. Men. Honungsmänniskan kände sig ofta otillräcklig. Honungsmänniskan hörde en gång en kvinna säga: "Om mina ögon var moln skulle det kontinuerligt regna salt monsunregn, på landet av hopp, mina kinder."

Honungsmänniskan tänkte att den ville smaka salt monsunregn, för att allt som landade i Honungsmänniskans mun genomsyrades av smaken av honung. Honungsmänniskan kunde alltså inte känna någon annan smak än, just honung.

Det innebar att det för den enda personen som någonsin (i världshistorien) fick kyssa honungsmänniskan smakade som att dricke te med två stora teskedar honung i. Det var i den stunden "den enda personen" blev kär i honungsmänniskan. och. Det var det som var det stora problemet. För. Honungsmänniskan blev älskad för hur hen smakade.

Honungsmänniskan tänkte, ofta, att hen var synonym med ensamheten, trots att Honungsmänniskan inte ofta var

själv. Fastän det var Honungsmänniskan som bröt "den enda personen"'s hjärta.
"Den enda personen" skedade i sig honung i ett halvår, sedan åt "Den enda personen" aldrig mer honung i resten av sitt liv.(förutom en gång när "den enda personen" var på semester i Spanien, och i Altamiragrottan råkade drick te som var sötat med honung, och då sprang tre varv i ren melankoli, innan hen föll ihop i armarna på människan "Den enda personen" nu inbillade sig, älskade.)

Honungsmänniskan ville så gärna känna smaken av salt, att hen i resten av sitt liv, varje dag, badade i det saltaste havet på jorden(döda havet). Honungsmänniskan tänkte att det var en sjö av salta monsunregdroppar, men Honungsmänniskan lyckades aldrig veta hur det var att smaka salt. Och. En dag, när Honungsmänniskan inte var ung, men inte heller jättegammal, dog hen. Och. På gravstenen hade någon skrivit:

"Honungsmänniskan var en ovanlig människa som bara kände smaken av honung. Men. Det enda hen ville var att smaka salt.

Och så försvann honungsmänniskan från denna planet, utan att någonsin veta, eller inse, att honungssmak, är den ljuvaste smaken som finns, eller har funnits."


ojoj

1. suffer in silence

 
 2. 29 september 2013 är den officiella dagen då
Ronja de Boer insåg att mänskligheten är vidrig
3. jag har blivit en pluggis
4. din mamma
5. jag känner det med hela min kropp att jag 
går och väntar på någonting
men jag kan inte komma på vad
6. jag har skrivit så mycket ord som jag kanske delar med mig
här nån dag
men
inte idag

MONICA Z

 Linnea bjöd mig på Monica Z ikväll. 
(vi sänkte medelåldern i salongen rejält)
 
 
 
 
 
Det var en vacker skildring.
Om mina ögon var moln faller det salta regndroppar därifrån
varje gång jag hör den här:: HM 
 Den var väldigt sevärd och Edda Magnason är fantastisk och vacker.
ett citat jag och Linnea mindes väl var:
"vad fan spelar det för roll att 1500 människor i en publik
tycker du är underbar när du mår så jävla dåligt."
den går att applicera på andra situationer. 

sorgliga sanningar

 

bland mycket kärlek senaste tiden har det även grott en sorglig sanning
 
 
 
 
 
 
Petter tipsade mig om en sjukt bra podd "en varg söker sin podd" 
 hittas på podcastappen med b.la. Liv Strömqvist.
 
De diskuterade Lena Anderssons roman "Egenmäktigt förfarande" 
i avsnittet som heter "svartsjuk på södermalm"
och det var så vackert och korrekta beskrivningar på känslor.
jag rekommenderar verkligen det skitstarkt.
 
Någonting jag kommer ihåg, är hur huvudpersonen i boken 
blir avundjuk på dagstidningarna som ligger i hög på hans köksgolv.
För de tillhörde Konstnären, huvudpersonen var kär i. 
och konstnären hade som utopi att läsa de uppstaplade tidningarna
innehållandes bortglömda nyheter från ihågkomna dagar.
Men hon skulle ju vara hans utopi
Men för konstnären innehöll hon bara en bortglömd gnista
och var hon en av de borglömda stunderna på en ihågkommen dag,
typ en sådan stund som att man fyller ett vattenglas
och dricker upp det
utan att reflektera över det
 
 
 
det är ganska sorgligt.
men för många av oss en sorglig sanning.
 
 
 
 

CLEAN

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
sedan finns det alltid ett förre, och ett innan.
lördagen aka "städdagen" var så umf... bra
skrattat så mycket
haft så roligt
känt så mycket kärlek
insett att livet kan vara en gränslös lek om man tillåter sig själv
att just 
tänja på gränserna
ps.
första filmen kmr från min insta, 
resten har jag snott från Micas resp Julias vines resp instafilmer
<3

välkommen in

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
i fredags hade jag min 18-årsfest
och...
jag minns på riktigt ca. inget förutom det innan festen började
och vi körde barnlekar 
och att jag tillät rökning inomhus
bra grejer tough
kanske 
äh
 det slutade med att jag och Julia låg under the_coconut_three och grät
vi behöver inte nämna vem som grät mest.
det är ej väsentligt-
X

hon är heavy

HEJ!!!
 
läget har förändrats sen sist!!!!!!
bra saker:
*varit på mitt första Greenpeace-möte
*hittat de perfekta jeansen jag letat efter!
*kunnat springa med glädje första gången sen typ 4-ever
*fått min mens igen sen typ 4-ever
*lämnat in min första skoluppgift i nytt ämne och var nöjd
*byggt ihop min säng igen!inte lika estetiskt tilltalande men skonsammare för sömn!
sen vänder det ibland jaja men det fokuserar vi inte på nu
Den här veckan fokuserar vi på anledningen till att jag sitter i denna dramatiska röda
klänning
i min säng med ett täcke från barndomen!
återkommer om en vecka
 
 
 

en gräns är nådd

Jag valde bilderna på Nikki och Roos, 
för jag önskar att den förstnämda skulle sova bredvid mig inatt, 
och den sistnämnda fortfarande är så pass bekymmerlös som världen skulle vara. 
 
*
jag gav min lyckosten till en vän vars sorgsna hjärta kommer sluka det med ett gap.
 jag grät på en parkbänk i en kyrkogård till James Blake i protest till att alla mår så jävla dåliga. 

 

För att det är så underbara människor som inte ska behöva må så dåliga

 För att det kasnke är så att det är dem underbaraste personerna som ofta mår dåligt.
 
och idag i klassrummet tänkte jag på att jag ville ha svaret till
varje människans unika handskrift.
och att i fall jag hade tagit LSD
kanske plastgolvet under mig skulle kunna förvandlas
till havsvågor av grått plast istället. 

du är snart där

"

Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont
Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod
Som ett hjärta som vägrar sluta slå
När varje bön gått åt, fortsätt
När jag fallit tungt
På ditt minnes skrothög
Hitta mig när som helst

 

Blivit sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på
Men när du var med mig
Musiken slutade aldrig
Du bara får mig att hänga, hänga kvar

 

Fortsätt när de lynchat sista hoppet
Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt
Där under träden, bakom stängslet
Finns en stig för dig, fortsätt
När du blir gammal
Och när du somnar

"

mvh Håkan


stjärnsittning

hej hur är det?
 
 
det är ganska okej idag. trots att jag febrilt letade i gräs efter en fyrklöver.
Jag hittade ingen.
det är ganska okej, trots att han är
 så onåbar att han lika gärna kunde sitta på en stjärna.
 
 
Men det är okej, för jag observerade en människa idag.
Jag har sett henne många gånger förut. Hon städar på vår skola och i matsalen. H
on har alltid hörlurar i, och jag undrar vad hon lyssnar på.
ibland får vi ögonkontakt, ibland säger jag "hej".
Det är mest för att jag har fördomar om att ingen ser henne.
och vem är jag att dra en sådan stor slutsats kring en människans synlighet pga. typ yrkesval?
(det enda positiva i detta är självinsikt!) 
 Vem är du?
måste jag veta vem jag är?
jag tycker om saltgurka, definierar det mig som person? 

jag är en bit av universum

Jag skulle precis släcka min jordglob igårkväll när jag insåg hur absurd det är att jag har en minimodell på världens alla ställen.

Att:

 
det är ett barn som föds där
 
en pingvin äter en fisk där
 
 det kanske finns en segelbåt där
 
 transsibiriska expressen åker där nånstans
 
 en kvinna blir våldtagen där
 
Att glipan mellan mina fingrar på kartan är större än
vad avståndet är mellan där,
ett blodigt inbördeskrig sker och
var människor samtidigt super sig fulla i en vecka för att få ligga
 
 att kändisar bor där i stora hus
 
 
att jag sitter här och tänker
att utopin kanske är att känna som Hushpuppy säger i slutet av filmen: 
"I see that I am a little piece of a big, big universe, and that makes it right."

                                  men att jag snarare känner mig som personen krunegård sjunger om i en låt:                             " Du tittar i din atlas, bläddrar och gråter ”Vad är det med dig?”Säg det!

    "Alla kartor och städer, vatten och platser Som vi aldrig ska få se " "


årets krissommar är över

idag tog jag tag i det och skrev om årets krissommar.
Jag ska inte dra hela historien för här.
(en av de bästa kompisarna)
det kändes väldigt bra att ta tag i det,
 i hemligauttrymmet bakom dörren på mitt loft.
i ett hav av mina bästa kompisar från förr,
brev och kort från nästan alla jag älskar
och dagböcker sedan jag var 7,
med takluckan öppen så jag kan se,
och höra vinden andas i träd.
jag skrev: ju mer man tänker på själva livet, ju mindre man lever. 
och: Ju mer egenskaper man har, ju svårare är det att veta vem man är.
 till sist: jag är livrädd att lämna barndomen bakom mig och bli vuxen. 
för jag vill aldrig sluta leka.
 
har bara lyssnat på min höstspellista som jag/kmr bli jättenöjd med.

sporthallstaket

 
Jag älskar att klättra upp på tak. 
om jag har tur, lyckas jag ibland övertala 
t ex. Mange och Hugo
som den här gången i maj.
Jag tror det har sitt ursprung sen jag var liten
och såg den här på bio. 
Den handlar om Minoes -en kattkvinna.
Jag gick omkring i kattdräkt ofta när jag var liten.
och slickade vatten ur en skål.
på väg hem från bion viskade jag i Lottes öra:
"psst säg inget till mamma och pappa,
men jag tänker klättra upp på taket i natt"
självklart sa hon till mamma och pappa.
Och jag blev arg på Lotte. Men jag klandrar inte henne nu.
En dag ska jag berätta om henne här.
Men hursom, vem vet, startade min passion för hustak,
där.

RSS 2.0