2 Veckor

Här kommer en version av två veckors tankekraft. 
Jag har även kreerat min första spellista jag någonsin varit nöjd med.
En typisk grej att publicera på en blogg-
en typisk grej ingen någonsin kommer lyssna på.
(-Men i fall någon gör det;
Shuffla inte- lyssna från början till slut ;-)-)
En känsla
 
 
det finns en känsla som när ögonens rörlighet inte går att kontrollera
och de vibrerar 2x för mycket i ett "kort" ögonblick.
som att skuggan aldrig kommer
komma i fatt verklighetens materia.
 

skog kan bli besprungna
skog kan rivas i ansiktet
skog kan bekräfta existens
genom att vara en förutsättning för sin existens.(ekosystemet)

 
system solsystem snacksystem synapser salig sal syrlig syrligt
somber safir systemet snackar 
sombert snackar
skit solklara systemet saneras.
sandet sandkorn.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag undkommer inte känslan av att mina minnen är för fiktiva 
för att kunna ha varit verkligt.
Den förudmjukade blicken, de juridiska termerna, ett ställes
dolda gånger bli sedda, händer luktar diskvatten, kocken
- så full av bitterhet att han hjärna stelnar till
is. På så sätt- att han till
och med inte tinar hallonen till gästen.
Den oranga moseiken.
 
Taket och en himmel av färger. syster!
Skyndar för långsamt. Ställen har olika sorters tystnad.
Trots likadan brist på ljud. Ställen som bullrar,
kan vara tystare än de platser där endast luften låter.
Jag vandrar i mörker och tänker inte längre på de
hus jag passerar, de har passerats
så många gånger att detaljer smälter till
varm smör och inte som sprakande olja.
Ja, alla de hus jag nästan dagligen passerat
i nio år,
utan att ha en aning vilka liv som finns därinne.
Det ger en konstig känsla,
som att tiden inte har vittnats.
På ett sätt- som att tiden stannat i husfasaden,
trots att den målats över med diskreta penseldrag.
 
hej! Barn! 
Scoobidoo hade varit vackert om karaktärerna inte hade haft röster.
Men rösten behöver bli hörd, sa, nån.
Synonym till ånger- 
trycker tillbaka en bitter tår.
Jag har sedan sommaren svårt att gråta.
Stängda dörrar, låsta dörrar och kall blåst
transformeras till pub och tafsade tanter,
reflexvästen matchade inget därinne,
men det gjorde Marcus fiol med en vägg.
Delfiner är det sista jag ser innan jag somnar,
Vad drömmer ni om?
 små steg- stora kliv genom systemets bidrag
till folkhälsan!: En skog med ett spår och gul belysning.
Det finns en backe som kallas galgebacken det en gång
rullade ner huvuden där ifrån- 
vi kallar den mördarbacken för svetten som skapas
när vi tar oss upp.
Det gula ljuset skapar en äcklig distans från stadsljuset.
Jag rusar genom båda för att nå en destination.
Alla människor jag någonsin haft en konversation med-
jag undrar vart ni finns.
Filosofi=frihet ?
 
Den ständiga konfrentationen med självreflektionen.
Jag undrar hur många versioner av mig existerar/har existerat.
Alla kan inte uppfatta mig på samma sätt- vem är jag då?
Några tycker om mig, några inte-
mina handlingar skapar min identitet hos andra/hos mig.
Men är mina handlingar en synonym för min identitet?
Kan man uppfatta sig själv, utan att ta hänsyn till sin omgivning?
Vad baserar jag egentligen min identitet på.
Det är som luft. Ogreppbart, osynligt, väsentlig för att
kunna finnas, existera i materiell form.
Eller?
 
Jag sa endast några få ord högt så hon
skulle presentera oss.
Ett snabbt handslag och mörka ögon 
som vittnade om något ljust.
Vem var du förutom ditt namn?
Kommer jag att träffa dig, igen? 
 
*
ps. ursäkta de extremt, fula spontana bildvalen. Några som påminner om igår,
några för ett liv sen, några från en evighet sen.

den höstklädda eken bland stjärnorna

Om förnuftet säger att han är så långt ifrån dig att han lika gärna kan sitta på en stjärna, viskar hoppet att du kan förvandlas till en rymdraket och hämta ner honom. men. ofta verkar förnuftet ha rätt. Hon steg ut. och. Den kalla luften bevisade att hon levde i ett land av is. hon greppade om kastanjerna i hennes ficka, som om vore hennes hand en klo i en automat där man kan vinna gosedjur på tivolin. Ljudet av kastanjernas kollisioner påminde henne om bollhavet på Ikea. Hon lekte med tanken att handen, var hon själv när hon var liten. Då- fascinerad över att plast och färger kunde vara så vackert. Nu- kastanjernas lena skal. Hon vandrade nerför en väg. Omgivningen var omfattad av en universal tystnad, men blev störd av radion som ekade skrämt från grannhusets garage. hon såg inte på vägen. hon såg upp på himlen. För. Den var så mörk, och stjärnorna lyste så starkt och hon tänkte, tänk om han skulle sitta på en stjärna. Vad långt borta han skulle vara. Men. Hon skulle få titta upp mot honom varje natt. Om. Stadens ljus inte störde mörknaden och stjärnornas ljus.

 

För var tredje steg, snurrade hon runt tills hon mådde illa. Så att. Den höstklädda eken blandades bland kosmos. Så att. Universum var allt hon såg. Så att. Hon blev en del utav universum. Så att. Hon blev en stjärna. Eller ett rymdskepp. 

 

"vad är det som är så fascinerande med dig?" skrek hon till vintergatan och stjärnorna men indirekt till honom. "Varför är du det vackraste i livet, och det enda människan inte kan greppa?"Hon menade- varför han var det vackraste i världen, och det enda, hon inte kunde greppa. En kall tår stelnade på hennes kind. På hennes hand. På en kastanj. För hon levde i ett land av is. Hon visste att hennes läppar var blåa. Att hennes fingrar var vita. Att hennes tår var någonting mitt i mellan blå och vitt. Fastän hon inte kunde se sina kroppsdelar. Hon behöver ingen spegel för självinsikt. Förutom. Ibland. Då kollar hon på sig själv i en spegel för att påminna att hon är en människa med något dunkande i bröstet. Hon känner nämligen inte dunkandet så ofta längre. Det var annat förr. När han var någonting hon kunde greppa lika lätt som det gick att greppa kastanjerna i hennes ficka.
Hon steg in i ett rum av värme. För inomhus var det ljusets territorium. Hon lade sig på golvet. Det gungade som ett spår efter alla varv hon snurrat runt i mörkret. Hon blundade så hårt. tryckte sitt huvud så hårt mot golvet. så att. Stjärnorna dök upp i hennes synfält igen. "nej försvinn nu" viskade hon hopplöst medan den stelnade tåren på hennes kind. På hennes hand. På kastanjen. Smälte till flytande form. Det krävdes bara att hennes tårar skulle lösas upp till ånga och hennes tårar skulle vara en synonym till treenigheten.


Honungsmänniskan

Det fanns en gång en ovanlig människa. Alla människor är väll ovanliga, tänker du. Ja, så är det kanske men den här människan smakade honung, och det har ingen i mänsklighetens historia någonsin gjort innan. (Det fanns en gång en lemur som smakade honung, men det, är en annan historia.) 

Det fanns en gång, alltså, Honungsmänniskan. Honungsmänniskans hud smakade alltså honung, och, det var ett mysterium många ville besvara. Men. Honungsmänniskan kände sig ofta otillräcklig. Honungsmänniskan hörde en gång en kvinna säga: "Om mina ögon var moln skulle det kontinuerligt regna salt monsunregn, på landet av hopp, mina kinder."

Honungsmänniskan tänkte att den ville smaka salt monsunregn, för att allt som landade i Honungsmänniskans mun genomsyrades av smaken av honung. Honungsmänniskan kunde alltså inte känna någon annan smak än, just honung.

Det innebar att det för den enda personen som någonsin (i världshistorien) fick kyssa honungsmänniskan smakade som att dricke te med två stora teskedar honung i. Det var i den stunden "den enda personen" blev kär i honungsmänniskan. och. Det var det som var det stora problemet. För. Honungsmänniskan blev älskad för hur hen smakade.

Honungsmänniskan tänkte, ofta, att hen var synonym med ensamheten, trots att Honungsmänniskan inte ofta var

själv. Fastän det var Honungsmänniskan som bröt "den enda personen"'s hjärta.
"Den enda personen" skedade i sig honung i ett halvår, sedan åt "Den enda personen" aldrig mer honung i resten av sitt liv.(förutom en gång när "den enda personen" var på semester i Spanien, och i Altamiragrottan råkade drick te som var sötat med honung, och då sprang tre varv i ren melankoli, innan hen föll ihop i armarna på människan "Den enda personen" nu inbillade sig, älskade.)

Honungsmänniskan ville så gärna känna smaken av salt, att hen i resten av sitt liv, varje dag, badade i det saltaste havet på jorden(döda havet). Honungsmänniskan tänkte att det var en sjö av salta monsunregdroppar, men Honungsmänniskan lyckades aldrig veta hur det var att smaka salt. Och. En dag, när Honungsmänniskan inte var ung, men inte heller jättegammal, dog hen. Och. På gravstenen hade någon skrivit:

"Honungsmänniskan var en ovanlig människa som bara kände smaken av honung. Men. Det enda hen ville var att smaka salt.

Och så försvann honungsmänniskan från denna planet, utan att någonsin veta, eller inse, att honungssmak, är den ljuvaste smaken som finns, eller har funnits."


en del av Barbro

Barbro började leva, och dö den 1 Juli 1926 precis som alla organismer på denna planet gör. Som att en växt både börjar växa och vissna när fröt har blivit grott. Som att den nyfödda sköldpaddans kamp när den krälar sig fram över stranden till havet kan bli starten till livet, eller slutet. Precis som alla organismers födsel är förknippade med liv och död. Men.
 
Frågan är om man väljer att dö, eller leva för varje minut som går.
Barbro är inte rädd för döden. Hon väntar på den. "Det är ju det man gör" utbrast hon i ett förtivivlad rop.
 
Livet var som bäst när Barbro var nygyft. Då var hon kär och lycklig och trodde att livet skulle bli bra. Hennes illusion om att när hon var gammal skulle sitta i en fåtölj och äta praliner varje dag stämmer inte överens om dagens verklighet. Nu måste hon ju måla varje dag. Men. Hon äter praliner när hon är ledsen. Ledsamheten har ofta sitt ursprung i nostalgin. Minnen från "hemma", när Barbro som barn plockade blommor och smultron och kunde springa. "Men" säger hon. "Det går över sedan". "Man måste skärpa till sig".
 
Som liten flicka fick hon höra i klassrummet att bara hon trodde på gud så skulle allt ordna sig. Och hon bad till gud när hon låg på hennes madrass "att de skulle sluta bråka". Men de slutade aldrig bråka. Med argsinten medfödd bestämde hon sig då. Som ett argsint barn gör, bestämde hon sig, att gud inte fanns.

flickan som försvann bland vågorna

Det fanns en gång ett hav. Och en sol som skulle drunkna i havet. Och så fanns det flickan som försvann bland vågorna.

 
 Dagen hon försvann smakade klipporna salt, så som de gjort i tusentals år. Solen sjönk i kvällens hav för att komma upp ur ett morgonhav, någon annanstans, så som det gjort i tusentals år. Vågorna bullrade så som det gjort i tusentals år, och fåglarna hördes men syntes inte, så som det gjort sen evighetens början. Genom vakuumet mellan havet och jorden skapades det vita skummet, som tog det ofrivilliga språnget mot klipporna. Som havets desperata hand suktandes efter hjälp. Men. Det vita skummets språng mot klipporna hade inte alltid varit ett tecken på desperation. Den här gången speglade den bara flickans olycka.
 
 

Det fanns en flicka och hon såg havet, solen och hon smakade på klipporna. Hon var en olycklig flicka, men inte rädd. Hon skulle försvinna, men inte dö. Det är en hårfin skillnad.

 

Man vet inte hur flickan försvann bland vågorna. Man vet bara att hon försvann i det ögonblick solen lämnat ett tomrum av mjuktblått efter sig.

 

När hon försvunnit bland vågorna ylade hon som en varg under vattnet. För det var det enda för henne som verkade rimligt. Havet lät som en hand som prasslade i torkade löv. Plötsligt. Såg hon öga mot öga med ett pojkansikte. Det var i samma ögonblick hon insåg att hon kunde andas vatten. Pojkansiktet var det vackraste pojkansikte hon sett. Han hade åtta bläckfiskarmar som trasslade ihop sig bakom i bakgrunden.

Hennes ögon hade en mystik som gjorde att han aldrig ville lämna henne och han tyckte att hennes hår såg ut som fjädrar.

 

De kanske kollade på varandra i en minut, ett dygn. Men. Under vattnet finns ingen tid, så det spelar ingen roll. Ett tåg utan förare skulle susat förbi dem, om den inte stannat. När de klev på tåget förändrades vattnet utanför till is. Men. Tåget var varmt. Tåget hade flera passagerare men flickan med fjäderhår och pojkansiktet med åtta bläckfiskarmar såg fortfarande bara varandra. De satte sig vid ett bord och när flickan smakade på bordet smakade det precis det hon ville det skulle smaka. Pojkansiktet gjorde likadant men han smakade smaker, hon aldrig hade smakat. Hon skrev på en servett att hon bara trodde på djävulen. Han sneglade upp mot skylten som visade att tågets slutdestination var fjärilsdalen, innan han svarade: "det är okej. varje gång jag hör kyrkklockor tror jag att jag ska dö".

 
 

De kom fram till fjärilsdalen, det var en dal av lyckliga skratt, och de steg av. I fjärilsdalen finns 999 kyrkklockor och en grotta där fjärilen har sitt ursprung. Därför heter dalen "fjärilsdalen". Pojkansiktet med bläckfiskarmar fick flickan med en mystik i ögonen han aldrig ville lämna, att skratta sig lycklig. När de var nere i grottan kysstes de. Och mitt i den underbaraste kyss, fladdrade hennes fjäderhår på ett sätt som visade att hon inte skulle stanna.

 

En flicka vaknade upp på några klippor som snuddade hennes läppar och som smakade salt. Hon hade försvunnit bland vågorna men hon hade kommit tillbaka. Hon var nu lycklig, men rädd. Det är väll så det är. Det var en gång ett morgonhav och en sol som lyftes ur havet. Och så fanns det flickan med en bläckfiskarm i handen. (och den smakade smaker hon aldrig smakat förens nu.)


RSS 2.0